Min svettiga ballongfobi

Det låter så konstigt i era öron jag vet det! Men för mig är det på allvar och skitjobbigt.
 
Den har följt mig enda sen jag var liten. Hela livet som jag minns det. Mamma fick inte köpa ballonger till mina kalas när jag var liten och när jag var på andra barns kalas där det såklart kryllade av dom var jag alltid på helspänn och fick ont i huvet pga stressen. När jag var yngre tänkte jag inte på det som en fobi. Många barn (och vuxna) är ju ballongrädda och tycker att det är lite obehagligt. Blir rädda när de smäller osv. Men när jag blivit vuxen och det bara blir värre och värre så förstår jag att det är en riktig fobi det handlar om. Jag pratar dock inte om det med andra. Det är bara mina föräldrar och min sambo som jag orkat förklara detta för. Men det är för att jag vet att de tar sig tid att lyssna så att jag kan få förklara ordentligt. Alla tre har även varit med mig vid situationer som jag beskrivit nedan och därmed sett med egna ögon hur det påverkar mig.
Folk förstår inte skillnaden på vanlig rädsla och fobi. Det är därför jag aldrig berättar för folk. Ordet fobi används så lättvindigt att betydelsen har bleknat. Vissa fobier är så svåra, just pga att det handlar om saker som det är vanligt att människor är rädda för. Tex spindlar. Människor som har riktig spindelfobi förstår vad jag menar! Jag har trott många gånger att jag har spindelfobi men jag är osäker. Jag tror att jag bara är rädd för dom som de flesta.
 
Med åldern har min ballongfobi börjat krypa mig ännu längre in under skinnet. Idag har jag en så pass stark fobi att jag mår riktigt dåligt. På allvar. Jag tycker till och med att det är jobbigt att se ballonger på TV!
 
Jag gjorde misstaget en gång att gå in och käka på Max...... en lördag! Det är barnens dag och alla barn får ballonger. Det var ungar som lekte med ballonger överallt och vid bordet bredvid oss var de såklart värst. 
Jag hade jättesvårt för att äta upp min mat, började svettas och fick ont i kroppen för att jag spände mig så groteskt hårt. När en ballong small så knyckte min nacke till så häftigt så att jag hade ont i den resten av dagen. Till slut blev jag helt yr i huvet och fick panikångest. Det blev liksom suddigt framför mina ögon, allting snurrade, det susade i öronen och människors röster lät blurriga. Jag fick stickningar i hela kroppen, det kändes som nålar som penetrerade varenda liten por. En domnande, stickande känsla som är omöjlig att förklara.
Jag var tvungen att lämna min mat och springa ut. Sen gick jag runt svettig och hungrig på parkeringen och väntade medan mitt sällskap satt kvar och åt.
 
En annan gång fick jag hoppa av bussen pga en ballong. Jag hade nyss gått på bussen, jättetrött en sen kväll efter jobbet. Jag hann åka en hållplats sen gick en flicka på med en ballong i handen. Självklart skulle hon sätta sig bredvid mig! Mitt hjärta började slå jättehårt och jag började svettas som vanligt. Kände även av de där tickningarna som jag pratade om nyss. Det är det vanligaste symptomet för min ballongfobi, att jag blir svettig och får stickningar! Paniken kom ganska snabbt den här gången och jag fick hoppa av bussen trots att jag hade ca 15 hållplatser kvar innan jag var hemma.
 
Det sjukaste jag har varit med om när det gäller ballonger var när jag var på ett 10-årskalas. Lokalen var full av ballonger och jag mådde lika dåligt som vanligt. Fick gå ut på gården med jämna mellanrum för att lugna ner mig samt dricka lite alkohol för att klara mig. Och som om det inte räckte med de 200 ballonger som redan fanns så dök några sena gäster plötsligt upp med tre gigantiska JÄTTEballonger i storlek pilatesboll!
Ni kan ju föreställa er hur jag mådde den kvällen.... Tur att det fanns gratis alkohol säger jag bara.
 
Är det någon som läser detta som också har någon fobi? Känner du igen de kroppsliga symptomen eller hur är det för dig? Jag vill gärna höra!
  
Känsligt, Psykologi | |
#1 - - Julia Müller-Sandvik:

Jag har en fobi. Och när jag utsätts för det jag har fobi för så önskar jag att jag var död, bara för att få slippa uppleva det hemska. Kan inte ens skriva ordet, så stor är fobin. Jag kallsvettas, jag får hjärtklappningar, jag mår illa, jag håller på att svimma... Fobier är verkligen ologiska, men så helt fruktansvärda!

Svar: Oj riktigt tungt att du inte ens kan säga vad det är. Jag undrar varför fobier finns så naturligt i oss. Är det nån slags instinkt??
VENICE

#2 - - ♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥:

Jag har några fobier och det är ingen lätt sak att handskas med. Brukar få panik och har svårt att fokusera på saker och ting.

Svar: Ja fokuset försvinner till 100% det är nästan så man känner sig sjuk..
VENICE

#3 - - Mizca:

Du var med i Veckans Blogg hos mig och kl 21.30 kommer vinnaren upp i bloggen. Kika gärna in då :) Om du inte vann finns ny chans uppe samtidigt :)

#4 - - Skogsraah ☾:

Nej men fy vad jobbigt :( Själv har jag social fobi. Det blir inte så sjukt jobbigt som du beskriver det, eftersom att det sociala ändå finns med överallt, men det är jobbigt med fobier...

sv: Tack för dina ord! :)

Svar: Fobier ter sig ju väldigt olika. Man ska inte jämföra symptom för man vet egentligen inte vem som har det värst. Jag har varit på väg in i en social fobi en gång men det utvecklades aldrig. Jag märkte vad som höll på att hända och visste hur jag skulle stoppa det.
VENICE

#5 - - Angus:

En fobi behöver ju inte vara en befogad rädsla :)

Svar: Nej absolut inte
VENICE

#6 - - Isabelle Olofsson:

Men herregud, jag har ingen större fobi, men jag lider med dig av det du beskriver!

Svar: Ja fy tusan det är en konstig grej. Undrar om det är bra för nåt :P nån överlevnadsinstinkt som ter sig lite fel eller så?
VENICE

#7 - - LIL' BABUSTYLE - The truth is mine:

Jag vet hur det känns att ha en fobi som andra inte riktigt förstår. Jag har några fobier och sen andra saker jag är väldigt rädd för, men som går att hantera. Min största fobi är att åka tåg. Jag kan inte ens stå på tågstationen utan att skaka sönder och paniken väller över mig. Jag vet inte ens varför jag har den fobin, den bara finns... En annan fobi är att prata i telefon. Kan knappt prata med mina föräldrar i telefon utan att få hjärtklappningar...

Svar: Oj. Det är ju rätt vardagliga saker så det måste va kämpigt :/
VENICE

#8 - - Malin Bergman:

Gud va jobbigt! Jag har en stor fobi för ormar och kan verkligen relatera till hur det känns. Jag kan inte gå i skogen längre, för att jag får för mig att det finns ormar överallt :/

Svar: Kan inte förstå varför det finns något som fobier. De flesta är helt ologiska :/
VENICE

#9 - - Linda:

Jag har också en fobi för ballonger. Jag klarar av att se dem och hålla i dem, samt om andra håller i dem så länge ingen klämmer på dem.
Jag brukar undvika att berätta det för folk, då flera osympatiska människor börjat trycka på ballonger eller jagat mig med dem när jag har berättat att jag är rädd.

Jag har även väldigt svårt för fyrverkerier och höga smällar, t ex pistolskott.
När jag var liten kunde jag gråta hela dagen på nyårsafton, numera är det lugnt så länge jag slipper gå ut.

Tidigare har jag haft socialfobi och lindrigare agorafobi, men de är mestadels borta nu.

#10 - - jennifer:

Jag har också fobi för ballonger har haft sen jag var liten. Var alltid rädd för höga smällar men allt annar förutom ballonger har blivit helt okej så man kan stå ut med det. Men ballonger klarar jag inte av, jätte konstigt men jag kan verkligen relatera till din fobi!

#11 - - ola:

Jag hade fobi för ballonger och annat som ger höga ljud (t ex smällare) när jag var yngre. Begränsade livet väldigt mycket. Bestämde mig bara för att komma över det och det gick. Gjorde som jag tror man gör i terapi för fobier, närmade mig det som skrämde mig långsamt och kontrollerat. Köpte smällare och ballonger. Började blåsa upp lite och hantera. Senare lyckades jag smälla med nål med öronproppar i. Osv osv. Idag är jag helt orädd för smällar. Tycker t o m det är kul. Jag rekommenderar att testa.

#12 - - Anonym:

Snälla du, kontakta mig om du ser detta på min mail nallepuh_40@hotmai.com
Du beskrev min rädsla för ballonger perfekt, kunde ha skrivit det skälv...

#13 - - Anonym:

Jag håller med hade också en fobi för ballonger eller hade jag menar att jag fortfarande kvar Var sitter lite Jag gick till en psykolog eller funkar det gjorde man sig trixa test på hur jag kunde trösta mig genom att utsätta mig själv för höga ljud och inte använder självskadebeteende men det gick bra och nu Kan jag snälla plastpåse fastän Hon är fortfarande en stor utmaning för mig det är jobbigt för Tryck sedan på när du ska gå till donken brukade alltid finnas dumma ballonger och barn som brukar vara väldigt konstiga men genom att vara lite för otäckt med dem genom att bara vara läskigt Jag vet att du tycker jag har vissa andra tycker att du också en konstigt så här förbi men jag håller faktiskt otroligt med dig men i min klass sa faktiskt börjat reta mig nu och jag har faktiskt börjat gör att jag blir sjuka med hela tiden när det blir utflykt eftersom att alla vill göra smällare speciellt med de där dumma plastpåsar för att äntligen har jag gått igenom där Jag mår mycket bättre nu Jag är fortfarande lite rädd för ballonger Men jag antar det går bra Jag rekommenderar att gå till psykolog jag vet att han väldigt läskigt i början men psykolog jättebra Förlåt om jag skriver fel Jag pratar genom Google Men tack så mycket för att jag fick komma med i denna kommentar en vänlig hälsningar anonym

#14 - - Julia:

Hittade hit genom att sitta och läsa om just denna fobi för att se om man är så ensam som man känner sig, ser att det var ett tag sen detta skrevs men chansar att dela med mig av mitt ändå! Allt du skriver känner jag igen mig i, tycker även att tex raketer och åskan är sjukt otäck. Och detta påverkar ju vardagen mer än folk förstår, smällarna kan dyka upp vart som helst liksom.. och så många gånger man behövt "fly" från platsen pga en ballong. Massor av roliga tillställningar jag tackat nej till tack vare rädslan. Paniken och ångesten som uppstår så fort pga att bara se en ballong på håll, det är hemskt! Super skönt att se att man inte är ensam, men det är någon så fruktansvärt jobbigt! Väldigt få som jag berättat för också, för har hänt att jag blir skrattad rakt upp i ansiktet vilket självklart ledde till att jag inte vill berätta för någon för känner mig så ensam och oförstådd. Vi får kämpa vidare!! Tack för att du delade med dig. Kram

Upp