Min svettiga ballongfobi

Det låter så konstigt i era öron jag vet det! Men för mig är det på allvar och skitjobbigt.
 
Den har följt mig enda sen jag var liten. Hela livet som jag minns det. Mamma fick inte köpa ballonger till mina kalas när jag var liten och när jag var på andra barns kalas där det såklart kryllade av dom var jag alltid på helspänn och fick ont i huvet pga stressen. När jag var yngre tänkte jag inte på det som en fobi. Många barn (och vuxna) är ju ballongrädda och tycker att det är lite obehagligt. Blir rädda när de smäller osv. Men när jag blivit vuxen och det bara blir värre och värre så förstår jag att det är en riktig fobi det handlar om. Jag pratar dock inte om det med andra. Det är bara mina föräldrar och min sambo som jag orkat förklara detta för. Men det är för att jag vet att de tar sig tid att lyssna så att jag kan få förklara ordentligt. Alla tre har även varit med mig vid situationer som jag beskrivit nedan och därmed sett med egna ögon hur det påverkar mig.
Folk förstår inte skillnaden på vanlig rädsla och fobi. Det är därför jag aldrig berättar för folk. Ordet fobi används så lättvindigt att betydelsen har bleknat. Vissa fobier är så svåra, just pga att det handlar om saker som det är vanligt att människor är rädda för. Tex spindlar. Människor som har riktig spindelfobi förstår vad jag menar! Jag har trott många gånger att jag har spindelfobi men jag är osäker. Jag tror att jag bara är rädd för dom som de flesta.
 
Med åldern har min ballongfobi börjat krypa mig ännu längre in under skinnet. Idag har jag en så pass stark fobi att jag mår riktigt dåligt. På allvar. Jag tycker till och med att det är jobbigt att se ballonger på TV!
 
Jag gjorde misstaget en gång att gå in och käka på Max...... en lördag! Det är barnens dag och alla barn får ballonger. Det var ungar som lekte med ballonger överallt och vid bordet bredvid oss var de såklart värst. 
Jag hade jättesvårt för att äta upp min mat, började svettas och fick ont i kroppen för att jag spände mig så groteskt hårt. När en ballong small så knyckte min nacke till så häftigt så att jag hade ont i den resten av dagen. Till slut blev jag helt yr i huvet och fick panikångest. Det blev liksom suddigt framför mina ögon, allting snurrade, det susade i öronen och människors röster lät blurriga. Jag fick stickningar i hela kroppen, det kändes som nålar som penetrerade varenda liten por. En domnande, stickande känsla som är omöjlig att förklara.
Jag var tvungen att lämna min mat och springa ut. Sen gick jag runt svettig och hungrig på parkeringen och väntade medan mitt sällskap satt kvar och åt.
 
En annan gång fick jag hoppa av bussen pga en ballong. Jag hade nyss gått på bussen, jättetrött en sen kväll efter jobbet. Jag hann åka en hållplats sen gick en flicka på med en ballong i handen. Självklart skulle hon sätta sig bredvid mig! Mitt hjärta började slå jättehårt och jag började svettas som vanligt. Kände även av de där tickningarna som jag pratade om nyss. Det är det vanligaste symptomet för min ballongfobi, att jag blir svettig och får stickningar! Paniken kom ganska snabbt den här gången och jag fick hoppa av bussen trots att jag hade ca 15 hållplatser kvar innan jag var hemma.
 
Det sjukaste jag har varit med om när det gäller ballonger var när jag var på ett 10-årskalas. Lokalen var full av ballonger och jag mådde lika dåligt som vanligt. Fick gå ut på gården med jämna mellanrum för att lugna ner mig samt dricka lite alkohol för att klara mig. Och som om det inte räckte med de 200 ballonger som redan fanns så dök några sena gäster plötsligt upp med tre gigantiska JÄTTEballonger i storlek pilatesboll!
Ni kan ju föreställa er hur jag mådde den kvällen.... Tur att det fanns gratis alkohol säger jag bara.
 
Är det någon som läser detta som också har någon fobi? Känner du igen de kroppsliga symptomen eller hur är det för dig? Jag vill gärna höra!
  
Känsligt, Psykologi | | 14 kommentarer

Utan bokstavskombination är jag inte inne?

Varför har detta jagande efter psykiatriska diagnoser blivit så hypat? Det har blivit en dum innegrej som jag stör mig otroligt mycket på. Alla vill helt plötsligt ha en "häftig bokstavskombination".

Det jag syftar på här är inte dom som gått till läkare och blivit diagnostiserade utan dom som självdiagnostiserar sig! Man bara googlar lite och placerar sig själv i nåt fack som verkar passa eller låter häftigt, och använder nästan detta sen som sin identitet! WTF??
Nu tänker säkert vissa "Det kanske är skönt att få veta en orsak till varför man är som man är eller mår som man mår och därför söker man en diagnos att luta sig mot".
Men vet ni vad? Man kan må jättedåligt ibland utan att ha en sjukdom. Det är mänskligt! Och man kan ha konstiga små saker för sig utan att vara psykiskt störd. Det är också mänskligt! Normala och friska människor mår dåligt emellanåt och normala människor har konstiga saker för sig. Det är helt normalt!
 
Lika inne har det blivit att diagnostisera andra. När folk skvallrar om varann så sätter de idag diagnoser på varann. Så fort nån har nåt problem eller har betett sig lite konstigt så MÅSTE personen tilldelas en diagnos av omgivningen. Jag spyr på skiten!! Lägg av! Ni är inga läkare för fan!
Det är som om folk glömt bort vad en normal människa är. Som om en normal människa inte kan ha överflöd av känslor, ligga lite efter eller bry sig lite mindre än andra! Vad kommer det här jag-tror-jag-är-expert-och-kan-diagnostisera-alla-andra-beteendet ifrån?? Blaaaah!! Äckligt...
 

DETTA ÄR EN HÅN MOT FOLK SOM ÄR SJUKA OCH LIDER PÅ RIKTIGT
 
 
Psykologi | | 7 kommentarer
Upp