Främmande känslor

Övertid på jobbet, sorg och sömnlösa nätter. Jag har varit med om mitt första yrkesrelaterade dödsfall. Det är något jag aldrig kommer att glömma!
 
Jag satt där brevid dig in i sista andetaget... Det var bara du och jag där. Sen blev jag ensam kvar när jag kände hur ditt liv sakta lämnade rummet.
 
En helt ofattbar känsla. Jag har fortfarande inte riktigt greppat vad det är jag varit med om. Är fortfarande inne i min bubbla tre dagar efter, men jag hittar val ut tillslut.
 
 
Är ledig idag och imorgon. Ska andas så mycket jag kan!
 
 
 
 
 
 
 
 
Rakt från hjärtat | | 5 kommentarer

Som längtar efter marken att ta emot och befria

 
Ett brus som aldrig tystnar,
en olåt som kvider sin klagan
men ingen hör.
En ängslig våg som aldrig
landar och blir ett med sitt
trygga förtröstande hav.
Som ett skrik som aldrig får
bli någonting annat än ett skrik,
som aldrig får tyna bort.
Omgiven av tung och mulen rymd
i ett dövande otåligt brus.
Ett överfyllt regnmoln av olust
och kval. Som längtar efter
marken att ta emot och befria.
 
 
Rakt från hjärtat, Skrivet av mig | | 8 kommentarer

Jag är okej

 De senaste åren har jag ibland tänkt tanken... Hur ska jag klara av det ögonblicket när du försvinner? Hur kommer jag reagera, vad kommer jag att göra, hur kommer det att kännas? Jag har föreställt mig den här dagen så många gånger, fantiserat fram ett scenario, så som jag tänkt att det ska bli. Jag har gått igenom den här dagen så många gånger, gjort om den, upplevt den igen, plågat mig själv genom att leva mig igenom den om och om igen. Jag trodde att jag visste.... Så många gånger jag hört mig själv skrika rakt ut, tills luften tar slut och benen viker sig, så många gånger jag sett mig själv springa, så snabbt och så långt att jag rasar ihop och aldrig reser mig igen. Så många gånger jag känt mitt eget hjärta nästan slutat slå... Drunknar i tårar, tappar rösten, tappar andan, somnar.... vaknar, skriker, ramlar, slutar orka.
Men det blev inte så.
Jag känner, det tynger, det gör ont och svider, men jag har ro. Jag gråter, jag sörjer, jag saknar, men jag är inte otröstlig. Jag är inte otröstlig....
 
Min sorg är vindstilla men gränslöst stor. Den största mest omätbara känslan jag nånsin känt.
Något som jag aldrig känt förut. Något som jag trodde att jag visste hur det skulle va men som jag inte alls visste någonting om. Jag trodde jag kände mig själv...
 
Vem känner egentligen sig själv?
 
Det kommer göra mycket ont ett tag. Men jag är faktiskt helt okej.
 
 
Rakt från hjärtat | | 4 kommentarer
Upp