VENICE

 De senaste åren har jag ibland tänkt tanken... Hur ska jag klara av det ögonblicket när du försvinner? Hur kommer jag reagera, vad kommer jag att göra, hur kommer det att kännas? Jag har föreställt mig den här dagen så många gånger, fantiserat fram ett scenario, så som jag tänkt att det ska bli. Jag har gått igenom den här dagen så många gånger, gjort om den, upplevt den igen, plågat mig själv genom att leva mig igenom den om och om igen. Jag trodde att jag visste.... Så många gånger jag hört mig själv skrika rakt ut, tills luften tar slut och benen viker sig, så många gånger jag sett mig själv springa, så snabbt och så långt att jag rasar ihop och aldrig reser mig igen. Så många gånger jag känt mitt eget hjärta nästan slutat slå... Drunknar i tårar, tappar rösten, tappar andan, somnar.... vaknar, skriker, ramlar, slutar orka.

Men det blev inte så.

Jag känner, det tynger, det gör ont och svider, men jag har ro. Jag gråter, jag sörjer, jag saknar, men jag är inte otröstlig. Jag är inte otröstlig....

 

Min sorg är vindstilla men gränslöst stor. Den största mest omätbara känslan jag nånsin känt.

Något som jag aldrig känt förut. Något som jag trodde att jag visste hur det skulle va men som jag inte alls visste någonting om. Jag trodde jag kände mig själv...

 

Vem känner egentligen sig själv?

 

Det kommer göra mycket ont ett tag. Men jag är faktiskt helt okej.